Den första dagen på året blev den dag då Ameah fick uppleva sitt första skogsbesök och fler sådana ser jag fram emot. Då med varm choklad, ostmackar och ett riktigt bra spår lagt till Leeloo. Jag tänker mig att jag och Ameah knatar upp ett bra personspår och vid spårslut dukar vi upp för picknick och inväntar D och en utmattad Leeloo. Mys!

Den här gången blev det tugga & dra- stock- lek och annat bus. Ameah var otroligt fascinerad över hur snabbt Leeloo kunde röra sig och tittade med stora nyfikna ögon. Efter en halvtimme med ett konstant duggande gav vi upp och åkte hem, drack varmt kaffe och åt choklad. En fin start på årets första dag.

För några veckor sedan började Ameah med att både pussas och kramas och sen dess har det delats ut en mängd blöta kyssar. Igår delade hon ut pussar till mamma, pappa, Leeloo och även handdockorna fick sig en släng av Ameah- kärlek.

På självaste nyårsafton fick hon också sin allra första pojkkyss och den delades ut av ingen mindre än Levis. Det var inte bara en, två eller tre pussar utan närmre tio blöta, slemmiga och helt underbara pussar barnen underhöll sig med under några minuter. Om det var sött? Ja. Om mammorna smälte lite vid varje puss? O ja.

Så här glad är jag idag! Vi ska nämligen snart lämna hemmet för att hänga med Levis och Sandra. Vi ska bada på äventyrsbad och jag ska, om balansen är med mig, visa upp mina skills för Levis. Stoltsera lite liksom. Nu när han knallar på så bra kan ju inte jag vara sämre. Hoppas att ni får en lika fin dag, kompisar!

Ameah har fortsatt med att träna sin nya färdighet under julhelgen. Oftast är det mellan mamman och pappan hon tar några steg men det händer även att hon vågar släppa taget om möbeln hon håller sig i för att ta några steg till nästa närliggande föremål. Det går stappligt och svajar det till är hon ofta grym på att hämta balansen för att sedan ta ännu ett steg. Det händer dock att hon faller framåt men då är hon snabb på att ta emot sig med händerna. Faller hon bakåt är hon snitsig med att rädda fallet genom att sätta sig på rumpan. Vår duktiga tjej ♥

Faster har lånat ut en gåvagn som hon har promenerat fram och tillbaka med här hemma under kvällen. Hon har dock ännu inte fått in den rätta tekniken utan vill hellre gärna klättra upp på den så det ska bli spännande att se hur detta utvecklar sig.

Ameah har aldrig varit förtjust i att gå. När vi har hållt i hennes händer för att ta en kortare promenad genom rummet har hon mest släpat efter och de få gånger hon har stått mot en gåvagn har hon blivit förbannad.

I söndags, från ingenstans, höll jag henne i ena handen när hon plötsligt stapplande började att sig framåt. Måndagen kom och hon stapplade vidare hållandes i ena handen. På tisdagen gick hon runt med pappan, satte sig ner, ställde sig upp och bestämde sig för att ta två steg mot mamman för att på det tredje steget slänga sig i min famn och vi jublade glatt och överraskat här hemma.

Idag, den tjugoandra december, tog hon hela fem steg och det är så otroligt stort. Enormt! Vår lilla, lilla minimänniska tar steg. Små, små fantastiska steg. Obeskrivligt.
 

När Ameah föddes var det närmre tjugo minusgrader och natten innan hade det varit snökaos och trafiken stod stilla. Det var flera decimeter med snö ute och den låg kvar länge, länge och trots att Ameah kom till världens när Stockholm var snötäckt hade hon sitt första möte med snön idag. Som vi har väntat! Det är inte mycket snö ännu men på vissa ställen, som nere i parken, ligger den tät och någon har varit där och gjort en snögubbe.

När Ameah fick lämna vagnen och komma ner till marken tittade hon på snön, log, gav ifrån sig ett glädjetjut, satte sig ner och tittade stort med skeptiska ögon, pillade lite försiktigt med sina fingertoppar och bestämde sig för att det var inte mycket att hurra för. Kanske är det festligare nästa år när hon kan kasta en snöboll på pappan? Eller kanske hon inser det fina med snö när hon för första gången får åka pulka? Det ser föräldrarna hennes fram emot.

Ameah har alltid varit liten i maten och under de flesta måltider krånglar hon. Ja, bortsett från gröt och välling som alltid slinker ner utan minsta protest. Under den dryga veckan hon var dålig åt hon i princip ingenting och det tog ett tag efter att hon hade blivit feberfri att få igång måltiderna igen. Nu, en vecka senare, äter hon dock som aldrig förr. Hela burkar slukas, frukt och fruktpuréer som aldrig tidigare varit en favorit äter hon och gapar glatt efter mer. Jag hoppas att det här håller i sig länge, länge för oj vad fantastiskt det är med en matglad tjej!

Jag kommer ihåg när jag och D satt och funderade över när och om Ameah skulle börka krypa. Det känns som igår och trots att hon nu har tagit sig fram för egen maskin i över en månad blir jag lite smått förvånad varje dag över hennes framfart. Det började med en annorlunda ålningsteknik där hon bara använde sig av sina fötter till att ta några stapplande krypsteg till att susa fram över golvet. Nu går det fort, speciellt när hon har ett mål. Som Leeloos matskål te.x, då går det undan.

När Ameah insåg att hon, efter ha ställt sig upp, inte visste hur hon skulle sätta sig ned har det varit en hel del gnäll. Det eftersom att hon ställer sig upp överallt men inte har förstått hur hon ska ta sig ner igen. Nu har äntligen den koden knäckts och hon ställer sig gärna för att snabbt sätta sig igen. Övas ska det göras, såklart.

Så, från att sitta lekandes på mattan till att åla, krypa, ställa sig upp, sätta sig ner, varva vardagsrumsbordet, plöja skålar, blommor och annat som kommer i hennes väg- en rörlig unge! Visst måste man vara med på ett annat sätt men oj vad roligt det är. Hon kan själv. 

Ameah 10 månader

7450 gram
68,5 cm

Vår lilla tjej som fortfarande är mindre än alla andra i hennes egen ålder och även mindre än de som faktiskt är yngre. Så är det, liten men sjukt naggande god.

Vi älskar dig hjärtat ♥

Att Ameah fyller tvåsiffrigt idag är för mig helt galet. Varje månad förstummas jag över hur fort tiden går och jag ser tillbaka på den gångna månaden. Vad har vi gjort och vad för nya färdigheter har hon lärt sig?

För en månad sen hade hon precis börjat ställa sig mot möbler och det har hon fortsatt med och är himla skillad nu. Hon börjar lite smått avancera till att ställa sig upp mot väggar men än så länge går det knackigt och jag är henne hack i häl om hon skulle tappa balansen. Även om hon har mer kontroll över sin kropp nu än för en månad sen sker det olyckor, nästan dagligen och ett x antal blåmärken har skiftat färg i hennes panna.

Hon kan stå utan stöd i upp emot en minut och samtidigt leka med en kloss eller liknande, eller inte hålla i något alls. Skillnaden här från för några veckor sedan är dock att medvetenheten börjar göra sig påmind och hon vågar inte på samma sätt längre och hon sätter sig heller än att stå kvar.

Hon går längs möbler och kan förflytta sig mellan vardagsrumsbordet och soffan utan svårigheter. Försiktigt och varsamt dock, som i det mesta hon gör vår dotter.

Lampan har hon länge varit fascinerad av men inte förens igår pekade hon för första gången mot den när jag frågade var lampan var. Detta gör hon inte varje gång vi pratar om lampan utan mer när hon känner för det.

Från att ha haft en liten tjej som vill sitta i mammas eller pappas famn mest hela tiden, är kokhet och gråter en hel del har vi över en natt fått tillbaka våran dotter. Hon är rörlig, hon pratar (åh vad jag hade saknat hennes prat) och hon leker igen. På matfronten är vi ännu inte i hamn men vi ska nog ta oss dit om en dag eller två. Hon skrek av förtjusning när jag ikväll serverade pannkakor med grädde och blåbärssylt och hela vällingflaskan fick hon i sig innan läggdags. AAH så skönt det är med ett feberfritt barn!

Ikväll kände jag också att det var dags att ta tillbaka min säng så nu, efter en hel del bråk, sover hon sött i sin egen säng och jag slipper vakna av ett par minifötter som sparkar mig i ansiktet mitt i natten. Sakta men säkert tar vi oss tillbaka.

Jag fortsätter att dokumentera Ameahs första riktiga sjukdomsperiod medan hon tar sin tredje nap för dagen. Ja, vi har gått tillbaka några månader med sömen och hon har sen i tisdags behövt sova tre gånger om dagen och då drygt en timme vid varje tillfälle. Hon har inte sovit i sin säng sen hon blev sjuk utan sover i vår säng där hon har sovit betydligt bättre. Det är skönt att lätt kunna hålla om och trösta när man har henne tätt intill.

Igår var första dagen på hela veckan som hon fick i sig mat och då en halv burk med lax & potatispuré annars är det enbart välling och gröt som funkar. Penicillinet är ingen lek att ge lillsnuttan och trots fruktsmak (jag kommer ihåg smaken sen min egen barndom och den är inget man vill minnas) är det en kamp varje gång. Den ska inte ges i samband med mat annars hade jag kunnat blanda ut den med gröten eller vällingen men det är då inte ett alternativ. Jag skulle såklart kunna ge den på en sked tillsammans med något som hon verkligen, verkligen gillar men det som i vanliga fall alltid funkar går minsann inte nu så vi trugar vidare.

Nu hoppas jag på en lugn kväll med få (eller inga) uppvak så att jag kan ladda batterierna och njuta av det fina sällskapet jag har ikväll. Det blir tacos och Idolfinal med några av dom bästa. Trevlig helg önskar jag er.

Med fyra dagars ihållande feber och en temp som inte ville sjunka trots alvedon ringde Daniel vårdguiden tidigare ikväll. Vid fyra idag visade nämligen tempen 40,0 och två timmar senare hade den bara gått ned med 0,3 grader då alvedonen egentligen skulle ha toppat. Barnsköterskan han pratade med bad oss åka in och vi fick tid 50 minuter senare på närakuten.

Efter att läkaren hade lyssnat, klämt och kikat skickade han iväg oss för provtagning där en sköterska, som inte gick hem hos Ameah, stack henne i fingret. Tårarna sprutade och blodet forsade men ett klistermärke för hennes tapperhet fick hon. I väntan på besked somnade hon på mitt bröst efter att ha bitit av sig plåstret. 

När vi blev inkallade igen fick vi veta att hon har en luftvägsinfektion och penicillin blev utskrivet. Kåvepenin med fruktsmak ska intas 3 ggr/ dag i tio dagar och förhoppningsvis ska febern ge med sig snart men det kan ta upp emot fyra dagar. Ameah kämpar vidare med andra ord. Föäldrarna likaså.

Ameah har varit förkyld några gånger i sitt liv men har trots snor, slem och hosta varit pigg och glad. Igår åkte hon på ännu en förkylning och humöret har påverkats otroligt. På detta har hon även en tand på väg som såklart inte alls gör det enklare.

Inatt vaknade hon två gånger i timmen och var orolig och vid tre- tiden kände jag att hon var kokhet och tempen visade 39,0 grader. Första febern var kommen och efter alvedon var vi vakna till fem. Ameah sov oroligt och spottade ut nappen konstant. Hon ville inte ha den men när hon inte hade den var hon ledsen.

Daniel tog henne imorse så jag vet inte hur allmäntillståndet är idag men febern har sjunkit. Nu blir det några lugna och, förhoppningsvis, mysiga dagar i kureringsstugan för vår del.

Ameah knappt en månad.

Ameah må vara en försiktig tjej men akta er vad arg hon kan bli. Just nu är hon inne i en period där hon med en hel del skrik talar om att det- här- gillar- jag- verkligen- inte! Det gäller främst påklädning (men att klä av sig är inte heller jättepoppis), att ligga ner efter kvällsbadet och sätta sig ner.

Vid måltider ser jag gärna att hon sitter ner i en barnstol men Ameah håller inte helt med sin mamma där. Hon spänner hellre sin kropp till det yttersta och hon lyckas att bli stel som en pinne varje gång. Under tiden gråter hon och är extremt jäkla förbannad. Samma beteende har vi varje gång jag ska sätta ner henne i vagnen och ibland också när jag ska sätta ner henne på golvet. Efter några sekunder är det som tur är över och hon är sitt vanlig jag igen, nöjd och lugn men oj vad frustreande detta är. För oss alla.

"Mamma! Tror du på riktigt att jag vill ha den här mössan på mig inomhus"?! "Ta. Av. Den. NU"!

Jag har alltid vetat att det är en försiktig liten tjej vi har men efter att ha spenderat några dagar på ÖF kan jag verkligen konstatera detta faktum. Hon gör inte som många andra barn, lämnar sin mammas sida för att utforska de oupptäckta ytorna och de spännande leksakerna utan hon sitter gärna kvar vid min sida och ser sig omkring. Hon spanar på de andra barnen och på deras föräldrar. När hon har uppmärksammat en leksak hon gärna skulle vilja klämma, känna och smaka på ser hon på mig igen innan hon försiktigt och sakta tar några stapplande krypsteg bort mot leksaken. Ligger den väldigt långt bort stannar hon upp ett flertal gånger på vägen, sätter sig upp, kikar runt och ser till att hon vet var jag är innan hon tar sig ända fram. 

De få gånger hon har valt att lämna min sida har det kännts otroligt stort och jag hoppas att hon snart vill ta sig ut på längre upptäcktsfärder.

Imorse vaknade jag av en ståendes Ameah som utbrast ett klockrent "mamma". Jag var snabb med att svara och aldrig tidigare har jag kommit så fort ur sängen. Det har varit mycket "mamamamamamama" några dagar i rad nu och det där går lite perioder. Förra veckan var det mest "titt, titt, titta" men jag skulle nog påstå att jag föredrar det förstnämnda. 

Efter två vakna timmar sitter Ameah en bit bort och leker med en kloss. Hon ser på mig, gör sig redo att ta sig fram och kroppen följer för en gångs skull hennes vilja och hon kryper snabbare än någonsin fram till mig medan hon bubblar "mama, mama, mama". Nu vågar jag nog tro att hon faktiskt vet och kan det här med mamma även om det inte alltid är ett klockrent uttal.

Förra veckan var vi badade och när Ameah såg vattnet skrek hon till av lycka. Glädjen spratt i hela kroppen och både ben & armar sparkade och sprattlade som aldrig förr. Det var total lycka över att få vara i vatten, känna och titta på strilande vatten och ungås med en av hennes favoriter, Levis.

Igår gjorde vi en favorit i repris och då var även Tina och Minna med, lika glada i vatten dom. Vi har pratat om att göra det till en veckolig aktivitet då det är så poppis bland barnen och efter sover de så gott att mammorna hinner hämta andan, ta en fika och diskutera våra fantastiska små.

Här hemma har läggningarna blivit riktigt jobbiga. Det spelar ingen roll hur trött Ameah är för trots att ögonen gnuggas frenetiskt ska ska hon envist sätta sig eller ställa sig upp. Kan man så kan man, så klart. Tänk att denna nya upptäckt kan vara så fascinerande. Det är helt fantastiskt men ack så tröttsamt för mamman och pappan i familjen. Efter att ha lagt två läggningar bakom mig är jag ganska så trött på att bråka ännu en gång när kvällen kommer så jag lämnar glatt över till pappan. Ameah bråkar med Daniel också men det är något lugnande över honom. Är det det oprövade tålamodet kanske? Det räcker oftast med några go' natt- visor och sen sover hon sött och jag är så otroligt tacksam över att hon accepterar båda mamma och pappa vid läggning efter många turer som en riktig mammagris.

För ungefär två veckor sen hittade jag vår tjej ståendes i vardagsrummet en kväll och sen dess är det the shit att stå. Varför sitta när man kan stå mot i princip allt? Vardagsrumsbord, tv- möbel, leksaker, stolar, säng, byrå och t.o.m väggar. Just väggarna är jag inget superfan av att hon ställer sig mot då jag anser att hennes balans inte är helt på sin plats ännu.

Men, det är det här med balansen jag vill prata om. Självklart är den inte att lita på ännu men jag måste säga att Ameah är en stadig liten tjej. För en vecka sen släppte hon taget och utan att luta sig mot en möbel eller annat stog hon helt själv i flera sekunder. Efter det har hon gjort det varje dag och hon blir bara stadigare och stadigare. Igår lyckades hon ställa sig från sittande till stående för egen maskin och stog sen i kanske en halv minut och lekte med en kloss. Om det inte är stort så säg!