Att bädda rent i sängen är bland det bästa och skönaste som finns. Alltså inte just renbäddningen i sig utan att sen gå och lägga sig i en nybäddad säng är det skönaste. Igår kväll bäddade jag och D rent och jag höll på att bli skogstokig! Jag är sådär att jag klarar inte av ifall påslakanet är för "tomt" upptill. Jag måste liksom ha täcket längst, längst upp annars blir det inge mysigt ju. Påslakanet som vi har är gigantiskt och jag fick tuppjuck rent ut sagt. Man måste hålla på och knyta snören på insidan för att täcket ska sitta ihop med påslakanet men inte sjutton hjälper det!

T: D du måste komma och hälla ner täcket! Jag blir tokig!
D: Va?
T: Häll ner täcket!
D: Va? Vad menar du?
T: Hjälp mig att hälla ner täcket.
D: Men jag förstår inte den där meningen...

Är ni på vad jag menar? Det slutade med att D kröp in i påslakanet och styrde upp. Han är grym min man! Jag sov som en stock inatt och täcket var på sin plats, LÄNGST UPP!