Igår efter att vi hade flanerat runt i den stoooora, stora staden återvände vi hem och la oss på sängen för att vila våra trötta fötter och slog på tv:n. Daniel somande efter en stund men jag började kolla på Bridget Jones (The edge of Reason, den andra?) som jag inte hade sett tidigare. Ni som har sett den vet att hon åker till Thailand för att göra något slags repotage och vad händer när dom är i Thailand och filmar tror ni? Jo jag börjar störtböla! Okej, kanske inte störtböla men jag börjat alltså gråta. Att tillägga, när jag kollade på filmen hade jag inte ens varit i Hong Kong i ett dygn. Redan då/ nu saknar jag mitt paradis. Jag saknar strand, hav, singha, bungalows, stark mat och värme. Jag saknar t.o.m. sand som jag annars ser som ett stort I- landsproblem.

Vad är det för fel på mig? Vad är det som är så magiskt med Thailand? Just nu känns Thailand så tryggt i jämförelse med Hong Kong. Missförstå mig rätt, jag älskar att vara här! Hong Kong är fantastiskt, så häftigt och bara så jäkla grymt! Stortstad, puls och mycket folk, precis som jag gillar.

Så återigen.. Vad sjutton är det för fel på mig? Stämmer det där att man aldrig är nöjd? Jag är ju för fan tillbaka på Samui på torsdag igen. Ja vad ska man säga? Det är väl bara att skratta åt det egentligen. Jag och mitt Thailand, hahaha. I can´t help it, i´m in love.

Btw, när Daniel beställde upp mat till rummet avslutade han samtalet med: Thank you, krap. Hur insnöad är man då egentligen?

Aja.. Dags att gå ut och njuta av Hong Kong så mycket jag bara kan. Snart är jag hemma igen och kommer väl sakna storstaden. Jag tror nog att det stämmer.. Man är aldrig nöjd.



Koh Tao i februari.. Hur kan man inte älska det?