Idag vaknade jag klockan nio. Mycket tidigt för att vara i Thailand men en vanlig tid för mig om jag skulle vara hemma. Jag mår dåligt över att vakna så sent som jag gör här men vad spelar det för roll egentligen? Jag har inga tider att passa så. De gånger jag känner att jag verkligen måste komma upp är när vi har besök. Självklart vill inte dom ligga och såsa hela dagarna när deras semster snart är över. Och jag måste tänka på att det här förmodligen är enda gången i mitt liv som jag kommer att vara såsig. Verkligheten kommer snabbt i fatt en och snart är vi hemma igen. Okej, inte riktigt så snart men vi alla vet ju hur fort tiden går. Vips säger det bara så är det maj 2010.

Nu har det inte varit sol här på en vecka. Himlen är konstant grå. Inget regn men grått. Himles färg stämmer in på hur vi på Sweden Village känner oss för tillfället. Det är något här som har hänt. En olycka. Vet inte riktigt vad det är. Vi är inte inblandade på något vis och ingen vi känner heller men trots detta blir alla berörda på ett eller annat sätt. Man känner att det ligger något i luften. Ett obehag som vägrar att släppa taget..

Jag hoppas att solen snart kommer fram och medför leenden på folks läppar. Jag hoppas att glädjen snart kommer tillbaka och att allt löser sig. För alla inblandade.